littlekay

Hello!! Long time, no seen (och jag lär mig aldrig hur det där uttrycket stavas, hm..)!!

Det har inte blivit något skrivet på länge, och detta av den enkla anledningen att behovet inte har funnits. :) Men så imorse, på självaste juldagen, dök det ena inlägget efter det andra upp i huvudet på littlekay.

"Julafton var igår." En alltid lika intressant känsla, som ofta fascinerar littlekay. Att det liksom blir som en liten tomhet. Då är man glad över att ha vuxit upp i en familj där firandet aldrig koncentreras blott till den 24:e. Den 25:e och 26:e får man aldrig glömma. Och som skilsmässobarn brukar det dessutom tillkomma någon ytterligare dag att fira, i år handlar det om den 27:e.

När man idag surfar runt på div bloggar upptäcker man många inlägg som handlar om "detta har jag fått". Och med risk för att nu låta allt för uppblåst och "duktig" (och mamma, då menar jag det där hemska "duktig", du vet det som vi INTE gillar!!) så får jag nog säga att hur glad jag än är över efterlängtad el-tandborste och operabiljetter (vilket jag def är!!) så är mammas spontana yttrande, vänd mot mig mitt i matförberedelserna: "Åh, Karin vad glad jag är att du är här och firar jul med mig!" eller pappas fullkomliga förståelse, kryddat med ord som "även om jag ju alltid vill träffa dig så mycket som möjligt" när yngsta dotter ringer och frågar om juldags-flänget kanske kan ställas in eftersom vi ses den 27:e, minst lika stor orsak till den go'a känslan i magen denna juldag.

Denna "go'a" känsla i magen får nog sägas ha övertaget. Den mindre go'a känsla som orsakas av julmat, och framför allt alltför mycket grädde på mandelmusslorna och ostkakan, trängs undan. Vilket är ett gott betyg. Även om jag tvivlat så "hell yeah!" att jag har någon variant av laktosöverkänslighet.

Jag tror att vi pausar där. Inlägget blev så långt.

Puss!!