littlekay

Svenska filmer är ett ämne som emellanåt diskuteras. Ofta i sammanhang där deltagarna är överens om dessa filmers mindre bra egenskaper. Men ett av de få undantagen, rapporteras härmed, är Himlen är oskyldigt blå.

Här är diskussionen omvänd - deltagarna är överens om dess förträfflighet. Timingen och klippningen i filmen gör den liksom intelligent, som undertecknad uttryckte det. Filmmakarna lämnar precis lagom mycket till tittaren att förstå, vilket gör både humorn och satiren mer bitande, och mer precis. Åh, fantastisk!!

Och att Bill Skarsgård med den har fått sitt genombrott, är nog inget att diskutera. Hans lågmälda agerande var kanon. Ska någon kritik ges så är det nog i så fall att han borde låta lågmäldheten genomsyra även de mer känslosamma scenerna, som emellanåt upplevdes en smula för uttrycksfulla.

Musiken i filmen, liksom detaljerna (Hej Desivon! Glöm Klorhexidin.. :) gjorde den dessutom härligt autentisk och trovärdig - all heder åt rekvisita-personalen!

(Hrm, filmkritiker... Vad tycks?)

---

Godmorgon!